Att döpa en text

Hjortronen blommar för fullt och medan jag kryper omkring och fotar kan jag inte låta bli att tänka på min kommande bok. Texten har kommit tillbaka från redaktören och nu ska här finputsas! Men vad ska boken heta? Länge kallade jag manuset bara ”Allis” men det låter missvisande som en feelgood-roman. Allis är långt ifrån den genren utan känner sig mer hemma i en psykologisk thriller.

Att jag trampade runt på myren bland hjortronblommorna hade inte bara att göra med att jag fotade. Jag ville insupa miljön. Framsidan till boken kommer att inspireras av just hjortronmyrar och kallkällor och jag måste hitta rätta vinklar och ljus innan jag tar de riktiga bilderna. De som ska användas.

Vad boken ska heta? Inte helt klart ännu. ”Offret”, kanske.

 

Annonser

Från redigeringen

I morse var det snö på backen igen. Några centimeter som täckte det grönskande gräset. Efter några timmar var allt försvunnet.

Bara den som slitit med en text länge kan förstå känslan av att redigera. Jag är nu på det stadiet att jag sitter och finjusterar ord. Tar bort, lägger till. I samråd med min redaktör har jag skärpt till vissa partier av manuset, bl.a. upplägget av slutet. Redigering är ett stort och viktigt arbete som tar musten ur många. Jag gläds åt att ha ett helt manus färdigt och det största jobbet är redan gjort. Jag har sett över manusets alla delar, gestaltning, inledning och avslut. Det som återstår är att få det att glänsa. Samtidigt dyker nya idéer upp. Uppföljaren är klar, men tänk om jag skulle skriva en tredje del?

Det är perfekt väder för det nu. Ingen sommarvärme, inga barfotadagar. Lätt att sitta framför datorn, med andra ord.

Jag måste inte bort

Visst är det fint att vara författare? Sitta i en bekväm stol framför det vackra skrivbordet, några färska snittblommor i en vas, en dator av senaste snitt, internetuppkoppling som bara flödar på. Och till det orden. Orden som bara strömmar ur den kreativa författaren som suttit i flow hela dagen. Och snart är det dags att sätta punkt, snart är hela boken klar. Underbart.
Not.
Så är det inte att vara författare. Det är betydligt mer slitsamt än det ser ut. Jag sitter vid ett skrivbord som säkert har hundra år på nacken, långt innan ergonomi var aktuellt. Min dator fungerar för det mesta men lika ofta hoppar Word, som jag skriver i, omkring och hittar på egna ord och radbrytningar. Snittblommor har jag inte råd att köpa och nätet fungerar så länge det inte blåser. Flow? Nej. Har man tur så kommer flowet, men oftast är det bara tydliga mål och bra sittfläsk som gäller. Ändå hävdar jag att skrivandet måste komma ur lusten, den måste börja där. Berättandet kommer ur någonting inom en som vill ut, en saga, en historia eller bara en text om vad som helst – som måste ut.
Och var ska man sätta sig och skriva? I en specialinredd skrivarlya? På café? I soffhörnet? Det är nog individuellt var man kan skriva. Kanske måste man anpassa sig till livet, helt enkelt. Skriva på bussen på väg till jobbet. Eller medan man kokar makaroner. Helt klart är i alla fall att texten hela tiden fortsätter processa inuti författarens huvud. Den finns där, inte alltid uttalad, inte alltid nedskriven.
Jag skriver allra bäst hemma. Framför det där skrivbordet som är så gammalt och ger mig fördelen att jag måste resa på mig ibland. Jag måste inte bort för att skriva. Det går lika bra där jag är.

Svar: ja och nej.

Senaste veckan har jag ägnat mig åt mitt manus. Det har gått iväg till en redaktör som jag bollat några idéer med. Till saken hör att manuset har varit igång sedan 2014 då jag först började skriva på det, så texten har redigerats under en lång period. Den börjar bli ganska klar, om jag säger så.

Sommaren då jag började skriva hade jag en hundvalp i huset som väckte mig omkring fyra varje morgon. Efter att ha rastat henne var jag för klarvaken för att lägga mig igen. Och varför skulle jag? Den bästa tiden för att skriva är – för mig – på morgnar. Så, jag satte mig i soffan, eller utomhus, med datorn i famnen. Allis föddes. Raumo, Jonas och Lars kom inte långt efter. Deras liv byggdes upp och jag hängde med.

Från början tänkte jag nog inte att det skulle bli en bok men sedan blev jag allt säkrare. En bok, såklart! Jag gick den ”vanliga” vägen först. Skickade till förlag, fick standardrefuseringar men också positiva refuseringar. Både nej och ja, kanske, om. Positiva refuseringar betyder att manuset har tagit sig igenom den första granskningen, kommit vidare i proceduren, men slutligen fått nej ändå. Mitt manus blev läst av lektörer och förläggare men lyckades inte passera nålsögat. Jag fick tips om vitt skilda saker, skrev om ibland, ibland inte. Skickade in på nytt. Allt upprepades. Hos de stora förlagen är det kanske tio procent av de tusentals manus som kommer in varje år, som kommer så långt. Klart jag var smickrad även om den närmaste kretsen inte förstod min glädje. Men någon bok blev det inte och det var ju dit jag ville.

Nu har jag kommit en bit på vägen (vi pratar alltså år av väntan) och mitt mål är snart nått. Jag kommer att bli egenutgivare. Mina gamla kunskaper i formgivning får jag damma av, så snart texten är klar. Kan jag göra både inlaga och omslag själv? Jag tror det (och det är viktigt att tro på sig själv har jag läst). I mitt huvud har jag bilden ganska klar, den som ska bli omslaget till boken.
Och Allis, hon och jag är klara med varandra snart. I alla fall den här gången. Under den långa väntan på att del ett skulle bli bok hann jag skriva klart en uppföljare. Men än har hon en lång väg att gå, Allis, innan hon kommer ut där.
Fyra år har det tagit att komma dit jag är idag. Fyra år av skrivande, men också av väntande. Tålamod är en bra egenskap. Bara den tar dig dit du vill.

Steg ett

Hur tar man första steget när man inte vet åt vilket håll man ska gå? Ja, inte vet jag men jag börjar med texten, det är ju den som ska bli en bok! Ett tips (som jag för övrigt glömt bort själv) är att printa ut manuset i annat format. Med nytt typsnitt, ny layout, uppträder meningar och ord på andra sätt. Man ser dem på nytt och upptäcker lätt fel igen. Det är vad jag har ägnat mig åt idag och planerar göra så några dagar framöver innan jag skickar mitt manus till en redaktör. Under den tiden ska jag fördjupa mig i publicering. Jag kommer att titta närmare på olika varianter av egenutgivning. Publit är ett intressant alternativ om de kan leverera det jag vill ha. Det förutsätter också att jag kan producera materialet som de vill ha det… Sätta text, skapa omslag låter som en spännande utmaning. Tror nog jag ska greja det också. Men först texten, annars blir det ju inget att läsa!

Att vänta

Snart helg och jag sitter med en bunt papper framför mig. På dem, text som jag började skriva en sommar för flera år sedan. Idéen kom av en person jag mötte efter vägen, promenerandes mot fjällen. Vem var han? Vart var han på väg? Tankarna tog form på papper, renskrevs, lästes av kurskamrater och redigerades. Skickades in till förlag, gick vidare i processen, lektörlästes och redigerades igen.

Vi har många anledningar till att tålmodigt vänta på saker och ting i livet. Ibland av tvång, som min mamma som väntade på organdonation. Ibland frivilligt, som nu när jag väntat på napp från förlag. Men så kom dagen då jag bestämde mig. Jag har slitit med mitt manus i åratal och orkar inte längre vara i händerna på andras val. Jag ger ut min bok själv.

Min mamma väntade förgäves. Hon dog i väntan på sin nya lever. Jag vet att hon hade drömmar hon aldrig hann uppfylla och det är nog därför jag nu uppfyller min dröm innan allt en dag är försent.

Måste man stava rätt?

Jag lärde mig läsa och skriva när jag var runt sex år, kanske tidigare, vad vet jag. Det jag däremot minns är att jag började skriva ner små berättelser, serier med pratbubblor, ord som blev till meningar och annat för att jag hade lust.
Du läste rätt. För att jag hade lust!
Jag tror nämligen att lusten är en drivkraft för att skriva. Inte så att det alltid är roligt eller ska vara luststyrt. Om man har ett datum när allt ska vara klart kan man inte låta lusten styra, då är det tidsplan och bra sittfläsk som gäller. Men som barn och ungdom hade jag hade roligt och jag fick fortsätta. Jag hade tur med familj och framförallt lärare som uppmuntrade mig.
Och varför skriver jag det här idag?
Därför att jag, genom ett inlägg på sociala medier, just blev påmind om hur lätt det är att ha ihjäl lusten. Om man är ung, nybörjare, eller osäker på om man egentligt kan, så räcker det med så lite för att lusten ska dö ut. En text som blir läst (och det ÄR känsligt att första gången låta någon annan läsa) där läsaren koncentrerar sig på stavfel, på särskrivningar (jo, jag hatar särskrivningar), på tempus och stil och dessutom låter författaren veta det… Inte är det konstigt att lusten dör ut.

Vad spelar grammatik för roll i början? När det man vill berätta ska ner på papper, när man vill skriva sin historia till världen? Vad spelar stavning för roll?
Jag säger det här till dig som tror att DU inte kan, att DU inte har något att berätta, eller inte kan skriva, eller vad som helst. Låt inte andra rätta din stavning, din gestaltning, ditt sätt att formulera dig. Fortsätt bara skriv! Låt lusten och orden flöda och skriv direkt från hjärtat utan att bry dig om någon annan, utan att tänka på att bli läst av någon. Du hinner med att kontrollera allt från stavning till tempus och gestaltning, men så länge du vill – skriv!

Keksis kväde

Har du hört talas om Keksis kväde någon gång? När jag i helg gjorde ett kort stopp på Luppioberget nära Övertorneå mindes jag dikten.

När man står där på toppen har man milsvid utsikt över omgivningarna. Man ser över gränsen till Finland, man ser Torneälven och hur den nu på våren svämmar över. Islossningen är sällan stillsam. Det är naturens enorma krafter som flödar fram. Som människa är man ganska liten då.

Anders Mickelsson Keksi diktade om islossningen år 1677. En dramatisk historia på kalevalameter, en islossning som mycket väl kan ske idag.  En otrolig skildring som bevarats i skrift. Läs den!

 

Årets Radionovell

Så har jag varit ner till Göteborg och prisutdelningen av bl.a. Årets Radionovell! Ni som följt mig vet att det hela började med en helt annan text…
Det var ju nämligen så att min novell ”Islossning” vann Österlen Folkhögskolas novelltävling våren 2017. Efter att jag blivit intervjuad av både NSD och Norrbottens Kuriren blev jag kontaktad av Sveriges Radio som undrade om jag ville skriva en Radionovell. Mitt svar blev självklart ja!

Så började resan mot den färdiga Radionovellen, och inte visste jag mycket då om hur jag skulle göra eller hur det skulle bli. Men jag tänkte som Pippi Långstrump: Det har jag aldrig gjort förut så det klarar jag säkert!

Min Radionovell ”Den vita rosen” sändes i november 2017 och blev ett av de mest delade inom kategorin den månaden. Och den blev dessutom nominerad till Årets Radionovell! Hur det gick till att skriva novellen, och hur det är att skriva för ljud, kommer jag att berätta mer om när jag gästbloggar Debutantbloggen i juli. Mer info kommer framöver!

IMG_20180410_090528_442

 

Författare, jag?

 

– Var finns den att köpa?
– Vad för något?
– Boken!
– Vilken bok?
– Din bok… Du sa ju att du var författare, eller?

Ja, så kan det alltså låta. Om man kallar sig författare så får man stå sitt kast. Titeln är så förknippad med en bok i fysisk form att man förutsätter att en författare har gett ut en tryckt bok. Och ska sanningen fram så har jag vridit och vänt på begreppet själv. Ett antal gånger. Men den som ger ut en ljudbok då? Den som skriver ett manus till film eller teater. Den som skriver noveller till veckotidningar och som skrivit text efter text efter text… Kanske slutfört manus? Sålt sina texter? Är inte den en författare?
Naturligtvis är det så.

När jag var liten ville jag bli författare. Sitta vid en skrivmaskin och skriva bok efter bok, helst om hundar. Och jag gjorde det. Skrev små böcker som mina föräldrar fick äran att prenumerera på. Gjorde egna verk om hundar och klippte ut bilder som jag klistrade in på bladen. Skrev eldiga texter i otaliga dagböcker och skaffade brevvänner som jag kunde skriva till. Det mesta har jag sparat och jag tittar på det ibland. Det är ord av en som nyss lärt sig skriva, smärtsamma ord från en nybliven tonåring, hastigt nerklottrade dikter direkt från hjärtat.
Men jag ser något annat också. Jag ser en vilja, en längtan att nå ut, en längtan att vara någon annanstans. En insikt om att ord kan förmedla och förändra.
Som vuxen har jag fortsatt skriva. Jag har skapat hemsidor och bloggat, jag har suttit i tidningsredaktioner som skribent, vunnit tävlingar med mina noveller.

Idag är jag författare. Alla dessa texter jag skrev, de gjorde mig till det.
Det här är mitt första blogginlägg om mitt skrivande liv. Jag hoppas du följer med på min resa.